Forskningsmetodik för nybörjare

Ikon

Just another WordPress.com weblog

Hur många i urvalet?

Här får man återigen resonera sig fram.

Om man gör kvalitativa intervjuer är ett sätt att tänka att man vill uppnå något som kallas ”mättnad”. Att man uppnått mättnad bestämmer man själv som forskare utifrån analys av de intervjuer man gjort. När det just inte framträder några nya ”teman” när man intervjuar fler personer har man uppnått mättnad. I kvalitativa studier så är ofta önskemålet att få ta del av så olikartade synpunkter som möjligt från intervjupersonerna. Därför bör man försöka välja människor med så olikartad profil som möjligt till sitt urval.

Om vi funderar vidare kring en studie när det gäller ”hur är det att vårda sin nära anhörige i hemmet i livets slutskede?” så kanske man ska försöka välja informanter som i vissa fall är mycket gamla, och i vissa fall som är mycket unga. Några som är män och några som är kvinnor (förstås). Några som har annat jobb och några som är pensionärer. Gärna människor från olika etniska grupper. Om man tänker på detta vis så får man förhoppningsvis in så varierade synpunkter som möjligt som kan belysa den fråga man forskar kring.

Ibland vill man kanske bara göra en djupdykning i en persons erfarenheter, och då räcker det förstås med denna person. (Syftet styr).

När man ska göra kvantitativa studier så fungerar det så att om man studerar starka effekter så behöver man små stickprov. Om man studerar svaga effekter (säg, biverkningar av läkemedel) så behöver man stora stickprov. Exempelvis så är biverkningsrapporterna kring svininfluensavaccineringen få. (Det stod 1700 av 5,8 miljoner vaccinationer). När valprognosmakarna vill kunna förutsäga ”hur valet gått” så är de intresserade av tiondels % och då brukar de jobba med omkring 10 000 personer som väljs ut i vallokalsundersökningarna.

Om man har en aning om storleksordningen på den effekt man studerar så kan man utifrån denna kunskap beräkna fram en lämplig storlek på stickprovet. Om man inte har någon aning om detta får man göra någon form av tumregelsuppskattning. Ibland kan man kompensera ett litet stickprov med mycket information från få personer för att visa på effekter, men problem med möjligheterna att generalisera till en större population får man förstås dras med.

Om man gör en enkät så tycker jag nog att något 20-30-tal personer som besvarar enkäten är ett minimum. Generellt gäller i stort sett att ju fler, ju bättre.

Annonser

Postat i:Undersökningspersoner mm, ,

Urval

Hur ska man välja ut de personer (eller andra ”enheter”*) som man vill undersöka?

Det beror förstås på den fråga man vill besvara. Om man är angelägen om att kunna generalisera så bör man anstränga sig till att få ett representativt urval. Om man vill göra en fördjupad analys av ganska unika förhållanden (ex. hur är det att vårda en nära anhörig i livets slutskede?) så kanske man ska göra en kvalitativ analys av ett fåtal informanter som har upplevt just detta. 

För att kunna generalisera så är följande resonemang lite att tänka på. Man bör dra ett representativt stickprov från den population man vill generalisera till. Om man har råd och är ”riktig” forskare kan man vända sig till SPAR och be att få ett utdrag ur personregistret. Om man nu inte är riktig forskare så kan man ändå uppnå liknande stickprov (i varje fall när det gäller barn- och ungdom) genom att dra stickprov från skolor / förskolor. Man kan exempelvis slumpvis dra några skolor från Stockholmsregionen och från dessa skolor slumpvis dra några klasser och där välja exempelvis ”var 5:e elev på klasslistan”. Detta ger ett resultat som inte bör avvika avsevärt från om man hade gjort ett urvalsförfarande med hjälp av personregister.

Också om man inte har för avsikt att generalisera till en större population så bör man i ”det lilla” arbeta med ett stickprovstänkande. Om man exempelvis vill studera ”barns lek i olika utemiljöer” så är ett förfarande att man filmar barnens lek baserat i olika ”fokusbarns” aktiviteter. Detta innebär att man utifrån barngruppen drar ett urval barn som man tänker följa i en bestämd ordning. Först videofilmar jag ”Anna” 10 minuter, sedan videofilmar jag ”Britta” 10 minuter, och sen videofilmar jag ”Calle” 10 minuter. Detta förfaringssätt gör att de situationer jag får med i filmerna blir ett representativt urval av barnens dag. Tider av ”icke-lek” och sådant som man kan uppfatta som mindre intressant lek får sin beskärda del, och barnens aktiviteter beskrivs på ett neutralt sätt.

* En av mina studenter ville studera böcker för små barn ur ett genusperspektiv, och för detta syfte var alltså ”böcker” enheten.

Postat i:Undersökningspersoner mm,